Mensberättelse: Första mensen

Jag minns min första mens tydligt! Jag gick på sexan och skulle besöka toaletten på den första rasten. Jag kollade ner i trosorna och såg att de var nerblodade och fick PANIK. Jag proppade trosorna med en massa WC-papper och satt och oroade mig resten av dagen över att det skulle blöda igenom. Jag sa ju ingenting till någon, förstås. När jag kom hem var jag så nervös över att berätta det för mamma, jag ville bara skämmas ihjäl och gå och gömma mig under en sten, ungefär. När jag väl tog mod till mig, typ en timme senare, och berättade nyheten så blev mamma ÖVERLYCKLIG och föreslog att vi borde fira och typ göra extra god middag eller gå ut på restaurang eller något! Jag tackade nej, så det fick räcka med att hon gav mig bindor. Dagen efter upplevde jag mitt livs första mensvärk och stannade hemma från skolan. Det kändes ändå märkligt högtidligt på något sätt att missa skolan pga sin första mensvärk!

– Flicka, 17 år

Boktips: Kunskapens frukt

Kunskapensfrukt3

Vill du lära dig massor och samtidigt bli irriterad medan du skrattar högt, läs Kunskapens frukt!

En seriebok om hur synen på det kvinnliga könet förändrats genom historien, inklusive den 40 sidor långa mens-serien ”Blood Mountain”.

Mensberättelse: Sista dagen

Vi hade hängt med några killar från Nya Zeeland i några dagar på en öde strand på en grekisk ö. Vi skulle åka följande dag. Han kallades Hattaway. Jag hade tänkt knulla med honom bara mensen var över. Det här var sista dagen.

Vi drack vin. Jag visste att han ville. Det skulle bli så bara vi blev ensamma. Bara det blev mörkt. Vi kunde ju bada efteråt i medelhavet ifall det fanns någon mensdroppe kvar. Han skulle inte märka.

               Vi skrattar. Vi pratar om navlar och jag kan rulla med magen på ett skojigt                 sätt.

               Tampongsnöret hänger ut ur bikinibyxorna.

               Vi knullar inte under stjärnorna Hattaway och jag

               under stjärnorna

               på Naxos

               satans tampax

– Susanna, 19 år (sommaren 1984)

Hipp hurra för Barnkanalens menslåt!

Barnkanalen, wow alltså, tänkte jag när jag på deras Instagram kunde läsa att de inom kort skulle ha mens som tema i sitt program Fredagkväll, med bland annat Clara Henry som gäst och en nygjord musikvideo om mens. Wow. Och naturligtvis. Och varför kom jag inte på det här själv?!
Jag tyckte helt enkelt att det var genialiskt och ett så bra sätt att ta upp ämnet på. Hipp hurra!

Men ganska snart dök det upp invändningar från olika håll. När MENSEN Forum För Menstruation prisade musikvideon på sitt instagramkonto (_mensen_) fick den bland kommentarerna kritik för att vara transexkluderande och ansågs vara ”ett stort slag i magen för alla livmoderbärare som inte är tjejer”.  Och PERIOD. (ett projekt som vill sätta punkt för okunskapen kring endometrios) kommenterade att så glad och välfungerande som videon får mensen att verka inte stämmer om en har endometrios, men fortsätter med att poängtera att om vi kan prata mer om mens så kan vi i förlängningen prata mer om endometrios.

Håller helt med dem bakom instagramkontot period_project – det är ett steg i rätt riktning och absolut positivt. I en musikvideo riktad till barn får en inte in allt som relateras till mensen, men ju mer vi kan tala om den, desto mer kan vi tala om allt, allt, allt som är relaterat till den älskade, hatade, saknade och oönskade Mensen. För det är komplext och DÄRFÖR behöver allas berättelser höras. Om du vill berätta din – skicka in!

Mensberättelse: En stulen fläck

När jag jobbade som lägerledare på en lägergård råkade jag en natt blöda genom och vakna med en olycklig röd fläck på lägergårdens lakan. Att lämna in lakanet till den gemensamma tvätten kändes för pinsamt. Så istället tog jag det med hem i slutet av sommaren. Att stjäla kändes mindre pinsamt än att avslöja fläcken. Så dumt!

– Hanna, 21 år

Vi och våra mensar

Vi har grävt fram våra gamla dagböcker och läst med rodnande kinder (mest pga hur mycket det tjatades om pojkar), men det är väl inte mer än rätt att vi bjuder på de första mensberättelserna i det här projektet.

Jenny

Jag har mensat i nästan exakt 23 år.

mensdagbok_s1

…på bio med min pojkvän och mina kompisar. Och DET skulle ha varit jobbigt, helt klart. Efter att ha gått an om hur mycket jag tycker om min pojkvän fortsatte jag så här:

mensdagbok_s2

Jag summerade tydligen första mensen kort och koncist i ett ”Blä!” och när jag i början av det här projektet funderade på mensen i mitt liv, insåg jag att jag efter det inte har gett den speciellt mycket mer utrymme. Jag mindes helt enkelt inte så mycket mensrelaterat och då hade vi ändå hängt i 23 år, mensen och jag. Helt klart har den då inte heller tagit så mycket plats. Eller?
Ok, jag minns en lång bussfärd hem från skribalägret i Äkäslompolo när jag pga hemsk mensvärk tog en ny värktablett så fort den föregående slutade verka och befann mig på busstoaletten ganska ofta.
Och just det, en gång i 25-års åldern var jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet, för att jag knappt kunde gå pga mensvärk. Som en absolut trafikfara körde jag fyra kilometer till apoteket, där jag kallsvettig bad om värkmedicin och kastade in den direkt vid betjäningsdisken.

Fast, störst uppmärksamhet fick mensen ändå när den plötsligt försvann. Jag var 19 år och blev naturligtvis rädd att jag var gravid. Testet visade att jag inte var gravid. Jag var fortfarande livrädd att jag var gravid. En vecka senare hävdade ett nytt test att jag inte var gravid. På Studenthälsan löstes mysteriet – jag fick diagnosen PCOS, Polycystiskt ovarialsyndrom, dvs många små blåsor på äggstockarna i kombination med hormonrubbningar, vilket gjorde att jag inte hade ägglossning en gång i månaden utan kanske en till två gånger i året.

Några år senare började en ungefär tio år lång period av besvär vid ägglossning och en eländig PMS (jag menstruerade en gång i månaden trots PCO pga att jag ordinerats p-piller eller östrogentillskott), vilket betydde att menscykeln gjorde sig smärtsamt påmind så gott som varannan vecka.

Vänta nu, sa jag att mensen inte har tagit mycket plats i mitt liv? Den stackaren har ju försökt! Men jag har hållit den stången och på avstånd. Det finns säkert massor som jag har glömt eller förträngt. Minnen skapas och upprätthålls när vi berättar om händelser och då blir berättelserna och minnena våra. Tack vare de här funderingarna och att jag iom det här projektet i olika sammanhang har pratat om mens och lyssnat till andras mensberättelser, har mensen i mitt liv gått och blivit min mens. Och eftersom den för tillfället inte på något vis krånglar med mig, känner jag till och med en gnutta värme gentemot den.

 

Hanna

Mens1

Mens3Mens4

Ja, jag fick min mens ganska sent (ungefär halvvägs genom åttonde klass). Jag väntade och väntade, inget tvivel om den saken. Det är inte bara en och två gånger jag återkommer till detta i min dagbok. Och på samma sätt som jag har förstått att många som fått sin mens tidigt velat hålla den hemlig ville jag absolut inte att någon skulle veta att jag inte hade mens vid 14 års ålder. Det kändes barnsligt och jättepinsamt.

Efter den långa väntan var jag först väldigt stolt över min mens när den äntligen kom. Men så småningom märkte jag att det inte var önskvärt att prata om ämnet. Ingen sa det rakt ut men det gick att läsa mellan raderna (en gång har jag faktiskt blivit hyschad av en väninna när jag nämnt mens i närvaro av pojkar/män). Och eftersom en inte vill vara besvärlig så har jag pratat väldigt lite om mens. I åratal. Men när jag börjar tänka på det känns det väldigt konstigt att nästan aldrig prata om något som är så närvarande i ens vardag.

Nu får det vara slut på hysch. Vi tror att det kan finnas både tröst och nöje i att dela våra berättelser. Här ÄR det önskvärt att prata om mens. Var och en på sitt sätt, om sin personliga upplevelse. Nu kör vi!