Jag var 11 år när jag fick min mens. Eftersom vi hade slaskämbar, som man satt skräpet i och ämbaret var i köket, så var det knepigt att få de använda bindorna smusslade till köket utan att bröderna (14 1/2 och 16 år gamla) såg det. Min nedersta byrålåda fick bli en gömma för bindorna. Allt gick bra tills råttorna hittade gömstället. Det blev liv i luckan, när de övriga i familjen märkte vad jag gjort.

-G, född 1950

Då jag var liten hittade jag min mammas bindor i skåpet. Jag var knappa åtta år. Jag frågade vad man använder dom till. Hon svarade genant att de är blöjor som samlar upp blod och att det händer de flesta kvinnor. Jag minns att jag surade hela dagen. Jag tyckte att det var så orättvist. Jag hade just (i mina ögon) sluppit bära blöjor och måste snart börja bära dom igen! Och att min bror slipper bära sånna var ännu mer orättvist! Så jag minns att jag sa åt mamma på kvällen att jag aldrig kommer att använda sånna blöjor om inte min bror gör de, därmed basta.

-Issa, 21 år

Det är kanske inte en berättelse, mer tankar runt detta med mens. Jag vet att det är pga den och att jag är kvinna som jag lyckats få två underbara barn. Jag vet att ALLA (förutom de som har problem etc) kvinnor har mens. ALLA kvinnor på stan går sammanlagt en massa dagar under året med binda eller tampong mellan benen – hur många av dem jag ser på stan har inte mens JUST då?

Men ändå, ändå är jag väldigt självmedveten runt mens. Vill inte tala om det (ordet mens, huuu, uttalar sällan det), vill inte använda det som orsak att inte gå i bastun/simma ens med mina kvinnliga kompisar utan hittar på någon annan orsak istället, vill inte ha sex med min man under mensveckan då jag tycker man har en säregen lukt under veckan och jag tycker det är klottigt och jobbigt att undvika klott på lakanen (fast min man har sagt att han bryr sig inte ALLS om det), jag är självmedveten då jag köper bindor/tamponger i affären (”vad tycker månne kassapojken/flickan att jag köper det?”) osv osv.

Och jag tycker jag är så konstig. Det har aldrig varit något smusslande runt det i vår familj, mamma var öppen med mens och inget konstigt då jag fick min första. Men varför känner jag det såhär då? Jättejättekonstigt!

– Kvinna, 38 år

Istället för att säga som det var teg hon och sade ”vi kommer inte att ligga med varandra”. Först år efteråt framkom det att orsaken var inte den att hon inte ville vara intim med mig utan den att det kändes obekvämt att ”tala om min mens” i början.

– Man, 30 år

Gick på stan. Regnigt decemberväder. Plötsligt känner jag hur det liksom helt enkelt blöder överallt annanstans än på bindan i trosan. Får panik. Försöker resonera mig fram till var närmaste WC kan finnas. Nej, ingenstans.

Jo. Stockmann. Springer in i vimlet av tanter klädda i Dior läppstift och överväldigande moln av stickande parfym. Hamnar i en hiss, försöker hitta toaletten. Hittar den tillsammans med en kö på ungefär 17 personer. Ser framför mig hur blod plötsligt forsar ner för mina ben, hamnar i rulltrappan och liksom cirkulerar där om och om igen tills Iltasanomat hunnit till platsen för att knäppa bilder på mig och rapportera om den galna suomenruotsalainen som aiheutti blod mayhem på Stockmann (fyra svimmade, en tappade sin handväska) (den var äkta Chanel).

Iltasanomat kommer aldrig och ingen svimmar – förutom möjligen jag p.g.a. paniken som sakta genomsyrar hela mig. Jag springer vilse i avdelningarna och ser plötsligt den enda räddningen till denna förjävliga situation; omklädningsrummen. I ett av de små båsen svävar jag långsamt upp och lämnar min kropp medan jag ser mitt kroppsliga jag dra bort bindan millimeter för millimeter. Väggarna har aldrig varit så här tunna och ljudvågor har aldrig rört sig lika målmedvetet. Man hör allt. Vad fan ska andra KVINNOR tro om en TJEJ som GREJAR MED BINDOR i ett omklädningsrum? Ja. Det är alldeles otroligt skamligt. Eller sen inte. Jag sjunker långsamt ner och sluter mig åter med min kropp, kikar försiktigt ut till korridoren och flyr sedan scenen med den tre storlekar för stora skjortan jag tagit med som bevis ifall en försäljare skulle ha stått och väntat utanför omklädningsrummen med säkerhetsvakter och Finlands president på Skype. Alltså. Man vet ju aldrig.

Bindan jag bytt bort stoppade jag inrullad i evighetslånga lager näsduk, kvitton och andra skumma pappersbitar i min jackficka. Nästa veckas torsdag hittade jag den igen. Mysig upplevelse allt som allt.

– Då 16-årig gymnasist

Jag och mina vänner gick på sjätte klassen i lågstadiet och det hade blivit mode med vita byxor. Vi alla väntade med iver på att få vår första mens, så att vi kunde gå och köpa de vita byxorna. Vi vågde ju inte gå med vita byxor innan det och riskera att få mens just den dagen vi bar dom!

– Tjej, 21 år

Då jag var mellan 20 och 30 år kunde jag få våldsamma smärtor under mensens första dag. Det var alltid lika oförutsägbart och ångestfyllt – skulle jag få vanlig mens med vanliga smärtor eller den där helvetiska smärtan som gjorde att jag var tvungen att helt gå in i mig själv och bara gå monotont fram och tillbaka i min bostad i några timmar eftersom jag varken kunde ligga, sitta eller stå stilla?

Då jag var 28 gifte jag mig och vi ville ha barn. I tillägg till de fruktansvärda smärtorna fick jag nu varje gång mensen kom försöka hantera besvikelsen över att inte vara gravid. Under närmare två år fick nästan alla mina jämnåriga kompisar barn utom jag.

Så en dag var mensen försenad. Jag kände att den skulle komma, kände den inledande värken och gick med binda för att vara beredd på störtfloden av blod. Men det kom inget blod förrän åtta månader senare då vår dotter föddes.

Under förlossningen var det första gången jag på riktigt förstod att mina menssmärtor inte var normala. Mot slutet av det s.k. öppningsskedet då de flesta har som mest ont och barnmorskan började tala om mer smärtlindring än varm dusch hojtade jag förvånat och triumferande till maken ”NU gör det lika ont som under mensens första timmar!”

Jag hade alltså genomlevt förlossningsliknande smärtor många gånger per år i många år utan att förstå hur illa det var. Det jag kan glädja mig åt så här i efterhand är i alla fall att jag har lärt mig hantera smärta.

– Kvinna, 39 år