Gick på stan. Regnigt decemberväder. Plötsligt känner jag hur det liksom helt enkelt blöder överallt annanstans än på bindan i trosan. Får panik. Försöker resonera mig fram till var närmaste WC kan finnas. Nej, ingenstans.
Jo. Stockmann. Springer in i vimlet av tanter klädda i Dior läppstift och överväldigande moln av stickande parfym. Hamnar i en hiss, försöker hitta toaletten. Hittar den tillsammans med en kö på ungefär 17 personer. Ser framför mig hur blod plötsligt forsar ner för mina ben, hamnar i rulltrappan och liksom cirkulerar där om och om igen tills Iltasanomat hunnit till platsen för att knäppa bilder på mig och rapportera om den galna suomenruotsalainen som aiheutti blod mayhem på Stockmann (fyra svimmade, en tappade sin handväska) (den var äkta Chanel).
Iltasanomat kommer aldrig och ingen svimmar – förutom möjligen jag p.g.a. paniken som sakta genomsyrar hela mig. Jag springer vilse i avdelningarna och ser plötsligt den enda räddningen till denna förjävliga situation; omklädningsrummen. I ett av de små båsen svävar jag långsamt upp och lämnar min kropp medan jag ser mitt kroppsliga jag dra bort bindan millimeter för millimeter. Väggarna har aldrig varit så här tunna och ljudvågor har aldrig rört sig lika målmedvetet. Man hör allt. Vad fan ska andra KVINNOR tro om en TJEJ som GREJAR MED BINDOR i ett omklädningsrum? Ja. Det är alldeles otroligt skamligt. Eller sen inte. Jag sjunker långsamt ner och sluter mig åter med min kropp, kikar försiktigt ut till korridoren och flyr sedan scenen med den tre storlekar för stora skjortan jag tagit med som bevis ifall en försäljare skulle ha stått och väntat utanför omklädningsrummen med säkerhetsvakter och Finlands president på Skype. Alltså. Man vet ju aldrig.
Bindan jag bytt bort stoppade jag inrullad i evighetslånga lager näsduk, kvitton och andra skumma pappersbitar i min jackficka. Nästa veckas torsdag hittade jag den igen. Mysig upplevelse allt som allt.
– Då 16-årig gymnasist