Vi och våra mensar

Vi har grävt fram våra gamla dagböcker och läst med rodnande kinder (mest pga hur mycket det tjatades om pojkar), men det är väl inte mer än rätt att vi bjuder på de första mensberättelserna i det här projektet.

Jenny

Jag har mensat i nästan exakt 23 år.

mensdagbok_s1

…på bio med min pojkvän och mina kompisar. Och DET skulle ha varit jobbigt, helt klart. Efter att ha gått an om hur mycket jag tycker om min pojkvän fortsatte jag så här:

mensdagbok_s2

Jag summerade tydligen första mensen kort och koncist i ett ”Blä!” och när jag i början av det här projektet funderade på mensen i mitt liv, insåg jag att jag efter det inte har gett den speciellt mycket mer utrymme. Jag mindes helt enkelt inte så mycket mensrelaterat och då hade vi ändå hängt i 23 år, mensen och jag. Helt klart har den då inte heller tagit så mycket plats. Eller?
Ok, jag minns en lång bussfärd hem från skribalägret i Äkäslompolo när jag pga hemsk mensvärk tog en ny värktablett så fort den föregående slutade verka och befann mig på busstoaletten ganska ofta.
Och just det, en gång i 25-års åldern var jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet, för att jag knappt kunde gå pga mensvärk. Som en absolut trafikfara körde jag fyra kilometer till apoteket, där jag kallsvettig bad om värkmedicin och kastade in den direkt vid betjäningsdisken.

Fast, störst uppmärksamhet fick mensen ändå när den plötsligt försvann. Jag var 19 år och blev naturligtvis rädd att jag var gravid. Testet visade att jag inte var gravid. Jag var fortfarande livrädd att jag var gravid. En vecka senare hävdade ett nytt test att jag inte var gravid. På Studenthälsan löstes mysteriet – jag fick diagnosen PCOS, Polycystiskt ovarialsyndrom, dvs många små blåsor på äggstockarna i kombination med hormonrubbningar, vilket gjorde att jag inte hade ägglossning en gång i månaden utan kanske en till två gånger i året.

Några år senare började en ungefär tio år lång period av besvär vid ägglossning och en eländig PMS (jag menstruerade en gång i månaden trots PCO pga att jag ordinerats p-piller eller östrogentillskott), vilket betydde att menscykeln gjorde sig smärtsamt påmind så gott som varannan vecka.

Vänta nu, sa jag att mensen inte har tagit mycket plats i mitt liv? Den stackaren har ju försökt! Men jag har hållit den stången och på avstånd. Det finns säkert massor som jag har glömt eller förträngt. Minnen skapas och upprätthålls när vi berättar om händelser och då blir berättelserna och minnena våra. Tack vare de här funderingarna och att jag iom det här projektet i olika sammanhang har pratat om mens och lyssnat till andras mensberättelser, har mensen i mitt liv gått och blivit min mens. Och eftersom den för tillfället inte på något vis krånglar med mig, känner jag till och med en gnutta värme gentemot den.

 

Hanna

Mens1

Mens3Mens4

Ja, jag fick min mens ganska sent (ungefär halvvägs genom åttonde klass). Jag väntade och väntade, inget tvivel om den saken. Det är inte bara en och två gånger jag återkommer till detta i min dagbok. Och på samma sätt som jag har förstått att många som fått sin mens tidigt velat hålla den hemlig ville jag absolut inte att någon skulle veta att jag inte hade mens vid 14 års ålder. Det kändes barnsligt och jättepinsamt.

Efter den långa väntan var jag först väldigt stolt över min mens när den äntligen kom. Men så småningom märkte jag att det inte var önskvärt att prata om ämnet. Ingen sa det rakt ut men det gick att läsa mellan raderna (en gång har jag faktiskt blivit hyschad av en väninna när jag nämnt mens i närvaro av pojkar/män). Och eftersom en inte vill vara besvärlig så har jag pratat väldigt lite om mens. I åratal. Men när jag börjar tänka på det känns det väldigt konstigt att nästan aldrig prata om något som är så närvarande i ens vardag.

Nu får det vara slut på hysch. Vi tror att det kan finnas både tröst och nöje i att dela våra berättelser. Här ÄR det önskvärt att prata om mens. Var och en på sitt sätt, om sin personliga upplevelse. Nu kör vi!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *