Mensberättelse: Konstigt obekväm

Det är kanske inte en berättelse, mer tankar runt detta med mens. Jag vet att det är pga den och att jag är kvinna som jag lyckats få två underbara barn. Jag vet att ALLA (förutom de som har problem etc) kvinnor har mens. ALLA kvinnor på stan går sammanlagt en massa dagar under året med binda eller tampong mellan benen – hur många av dem jag ser på stan har inte mens JUST då?

Men ändå, ändå är jag väldigt självmedveten runt mens. Vill inte tala om det (ordet mens, huuu, uttalar sällan det), vill inte använda det som orsak att inte gå i bastun/simma ens med mina kvinnliga kompisar utan hittar på någon annan orsak istället, vill inte ha sex med min man under mensveckan då jag tycker man har en säregen lukt under veckan och jag tycker det är klottigt och jobbigt att undvika klott på lakanen (fast min man har sagt att han bryr sig inte ALLS om det), jag är självmedveten då jag köper bindor/tamponger i affären (”vad tycker månne kassapojken/flickan att jag köper det?”) osv osv.

Och jag tycker jag är så konstig. Det har aldrig varit något smusslande runt det i vår familj, mamma var öppen med mens och inget konstigt då jag fick min första. Men varför känner jag det såhär då? Jättejättekonstigt!

– Kvinna, 38 år

One Comment

  1. Också 38

    här är en till Kvinna 38 med två barn som tänker nästan exakt lika! Det som stör mej mest är att jag har svårt för att säga ”mens”! Och jag är ändå typen som t.ex. obehindrat med barn då det kommit frågor diskuterat hur barn blir till, homosexualitet, att det finns andra kön än pojke och flicka osv. Jag har inga problem med sånt, men med min egen mens tydligen? Oförståeligt?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *