Besök på Decibel

Igår inledde vi dagen med att prata mens och Menskligt med kvinnorna på Decibel.fi. Ni ser ju hur glada alla blev av det!

decibelDecibel.fi är en tvåspråkig ungdomsinformations- och rådgivningstjänst för 13-25-åringar i 11 österbottniska kommuner. På Decibels hemsida finns en massa information om allt från kropp och relationer till studier och jobb. Dessutom får ungdomar själva anonymt skicka in frågor och garanterat få svar av experter. I medeltal får de in 250 frågor/månad (wow!) och frågorna och svaren kan man läsa på deras sida. Det är intressant och lärorik läsning även för 30-plussare, om inte annat så inser en vilket otroligt värdefullt och viktigt jobb de gör.

Vi undrade förstås hur det står till med mensfrågor på Decibel…

  • Ifjol hade Decibel nästan 700.000 besök och 1,3 miljoner sidvisningar, av de sidvisningarna var 122.000 sådana där sidnamnet innehåller ordet mens.
  • Av nästan 3000 frågor som kom in till Decibels rådgivningsdel Våga fråga under 2015 handlade 445 om olika mensproblem.
  • Det vanligaste bekymret frågorna innehöll var varför mensen inte betedde sig som den brukar.
  • Andra vanliga bekymmer var huruvida bruna flytningar är normalt, varför mensen hoppar över, är oregelbunden eller försenad och huruvida de kan vara gravida nu. Nu som då undrar unga tjejer om det faktiskt är den första mensen de fått, eller så undrar de när mensen ska börja komma någon gång.

På Decibel finns informationssidor bland annat om var man kan få låna eller köpa mensskydd om mensen plötsligt överraskar en, hur man får bort mensblodfläckar från lakanen, vad man kan göra för att lindra mensverk och förklaringar om hur de olika mensskydden fungerar.

Kika in här, varje mensfråga är ju som en egen mensberättelse! Och en bekräftelse på att det skulle vara bra om vi vågade prata med varandra om våra mensuppleveser.

Mensprat på plats

mittemellanmarhorVilka inspirerande menstankar och mensprat vi fick ta del av i måndags när vi träffade Malax Mittemellan Marthor på Malakta för att berätta om vårt projekt och erbjuda mensdiskussionsutrymme. Detta ska vi göra mera av!

Ingår du i någon form av grupp som gärna vill höra om projektet och få ett utmärkt tillfälle att prata om mens så ta gärna kontakt. Vi har också i mån av möjlighet tänkt ta oss utanför Österbotten för att träffa grupper.

/Hanna & Jenny

Handskrivet brev

Vi fick en glad överraskning på posten, flera sidor handskrivna tankar och upplevelser kring mens. Spännande! Här får ni ett smakprov:

Alla tänkbara mensberättelser är fortfarande väldigt välkomna. Du kan mejla, fylla i formuläret eller skicka in material per post (visst är det charmigt med handstil). Trevlig helg!

/Hanna & Jenny

Mensaktivism i Indien


Foto: Josefin Wennang

Vi kämpar i olika skeden av mensintegreringen (alla nya mensord – yes!), men det kämpas runtom i världen och jag tycker att det känns som att vi kämpar tillsammans. Läste en artikel i Hbl om kvinnor i regionen Kerala i Indien som arbetar för att slippa stämplas som orena under menstruationen. De aktiva sprider mensbilder på sociala medier (för sådant här är sociala medier så himla, himla bra!) och regeringen pratar om att införa papperskorgar för bindor på arbetsplatser där det finns fler än fem kvinnliga anställda. Det hemska är att de som offentligt gör sina röster hörda ofta utsätts för kränkningar och dödshot. Läs artikeln här.

Mensberättelse från början av 60-talet

Jag var 11 år när jag fick min mens. Eftersom vi hade slaskämbar, som man satt skräpet i och ämbaret var i köket, så var det knepigt att få de använda bindorna smusslade till köket utan att bröderna (14 1/2 och 16 år gamla) såg det. Min nedersta byrålåda fick bli en gömma för bindorna. Allt gick bra tills råttorna hittade gömstället. Det blev liv i luckan, när de övriga i familjen märkte vad jag gjort.

-G, född 1950

Mensberättelse: Orättvist

Då jag var liten hittade jag min mammas bindor i skåpet. Jag var knappa åtta år. Jag frågade vad man använder dom till. Hon svarade genant att de är blöjor som samlar upp blod och att det händer de flesta kvinnor. Jag minns att jag surade hela dagen. Jag tyckte att det var så orättvist. Jag hade just (i mina ögon) sluppit bära blöjor och måste snart börja bära dom igen! Och att min bror slipper bära sånna var ännu mer orättvist! Så jag minns att jag sa åt mamma på kvällen att jag aldrig kommer att använda sånna blöjor om inte min bror gör de, därmed basta.

-Issa, 21 år

Första veckan

IMG_6513

Tack, tack, tack för det fina mottagandet som Menskligt fått under denna första vecka! Det är med ödmjukhet och tacksamhet vi läser alla berättelser som kommer in. Det känns som en gåva.

Under den här första veckan har vi tagit emot ca 60 berättelser. Naturligtvis främst av kvinnor men också av några män. Berättelserna handlar mycket om hur första mensen upplevdes, om smärta, om rikliga blödningar och incidenter en kan skratta åt i efterhand.

Insamlingen fortsätter och ännu behöver vi mera av allt. Vår utmaning blir att sprida projektet vidare från våra närmaste nätverk och där får ni väldigt gärna hjälpa till. Vi uppmuntrar och rekommenderar er alla att prata om projektet och om mens med era vänner och bekanta (hur reagerar de?). Aldrig har vi pratat så mycket om mens som de senaste veckorna och det visar sig så gott som varje gång att alla har en berättelse och det enda som har känts konstigt med att prata om mens är att vi inte har gjort det förut.

Här kan du skicka in din berättelse (ja, man får skicka in flera).

Ha en bra söndag och farsdag! (Ps. vågar/kan/vill du prata om mens med din pappa? Eller är du själv pappa och har en berättelse om din dotters mens?)

/Hanna & Jenny

Mensberättelse: Konstigt obekväm

Det är kanske inte en berättelse, mer tankar runt detta med mens. Jag vet att det är pga den och att jag är kvinna som jag lyckats få två underbara barn. Jag vet att ALLA (förutom de som har problem etc) kvinnor har mens. ALLA kvinnor på stan går sammanlagt en massa dagar under året med binda eller tampong mellan benen – hur många av dem jag ser på stan har inte mens JUST då?

Men ändå, ändå är jag väldigt självmedveten runt mens. Vill inte tala om det (ordet mens, huuu, uttalar sällan det), vill inte använda det som orsak att inte gå i bastun/simma ens med mina kvinnliga kompisar utan hittar på någon annan orsak istället, vill inte ha sex med min man under mensveckan då jag tycker man har en säregen lukt under veckan och jag tycker det är klottigt och jobbigt att undvika klott på lakanen (fast min man har sagt att han bryr sig inte ALLS om det), jag är självmedveten då jag köper bindor/tamponger i affären (”vad tycker månne kassapojken/flickan att jag köper det?”) osv osv.

Och jag tycker jag är så konstig. Det har aldrig varit något smusslande runt det i vår familj, mamma var öppen med mens och inget konstigt då jag fick min första. Men varför känner jag det såhär då? Jättejättekonstigt!

– Kvinna, 38 år

Mensberättelse: En röd lögn

Istället för att säga som det var teg hon och sade ”vi kommer inte att ligga med varandra”. Först år efteråt framkom det att orsaken var inte den att hon inte ville vara intim med mig utan den att det kändes obekvämt att ”tala om min mens” i början.

– Man, 30 år

Mensberättelse: Action!

Gick på stan. Regnigt decemberväder. Plötsligt känner jag hur det liksom helt enkelt blöder överallt annanstans än på bindan i trosan. Får panik. Försöker resonera mig fram till var närmaste WC kan finnas. Nej, ingenstans.

Jo. Stockmann. Springer in i vimlet av tanter klädda i Dior läppstift och överväldigande moln av stickande parfym. Hamnar i en hiss, försöker hitta toaletten. Hittar den tillsammans med en kö på ungefär 17 personer. Ser framför mig hur blod plötsligt forsar ner för mina ben, hamnar i rulltrappan och liksom cirkulerar där om och om igen tills Iltasanomat hunnit till platsen för att knäppa bilder på mig och rapportera om den galna suomenruotsalainen som aiheutti blod mayhem på Stockmann (fyra svimmade, en tappade sin handväska) (den var äkta Chanel).

Iltasanomat kommer aldrig och ingen svimmar – förutom möjligen jag p.g.a. paniken som sakta genomsyrar hela mig. Jag springer vilse i avdelningarna och ser plötsligt den enda räddningen till denna förjävliga situation; omklädningsrummen. I ett av de små båsen svävar jag långsamt upp och lämnar min kropp medan jag ser mitt kroppsliga jag dra bort bindan millimeter för millimeter. Väggarna har aldrig varit så här tunna och ljudvågor har aldrig rört sig lika målmedvetet. Man hör allt. Vad fan ska andra KVINNOR tro om en TJEJ som GREJAR MED BINDOR i ett omklädningsrum? Ja. Det är alldeles otroligt skamligt. Eller sen inte. Jag sjunker långsamt ner och sluter mig åter med min kropp, kikar försiktigt ut till korridoren och flyr sedan scenen med den tre storlekar för stora skjortan jag tagit med som bevis ifall en försäljare skulle ha stått och väntat utanför omklädningsrummen med säkerhetsvakter och Finlands president på Skype. Alltså. Man vet ju aldrig.

Bindan jag bytt bort stoppade jag inrullad i evighetslånga lager näsduk, kvitton och andra skumma pappersbitar i min jackficka. Nästa veckas torsdag hittade jag den igen. Mysig upplevelse allt som allt.

– Då 16-årig gymnasist